Reglering av insulin- och glukagonfrisättning

Det blodsockersänkande hormonet insulin och blodsockerhöjande glukagon frisätts normalt omväxlande i pulser så att när insulin är högt är glukagon lågt och tvärtom. Diabetes kännetecknas inte bara av minskad frisättning av insulin utan också av att pulserna försvinner och ofta ses även störd frisättning av glukagon. En generellt ökad glukagonfrisättning bidrar till förhöjda blodglukosnivåer som långsiktigt orsakar allvarliga följdsjukdomar medan ett otillräckligt glukagonsvar vid sjunkande blodsocker ökar risken för livsfarlig hypoglykemi. Orsakerna till sekretionsdefekterna vid diabetes är dock dåligt kända.

Det aktuella projektet undersöker grundläggande molekylära mekanismer som reglerar hormonfrisättningen från de insulinproducerande betacellerna och de glukagonproducerande alfacellerna i bukspottkörteln. Avancerade mikroskopitekniker används för att mäta koncentrationen av olika budbärarämnen i cellerna och för att följa förändringar i aktivitet och lokalisation av olika proteiner som deltar i signalering och pulserande hormonfrisättning. Särskilt fokus riktas på budbärarämnet cykliskt adenosinmonofosfat, cAMP.
Projektet kommer att belysa hur cAMP medierar effekterna av glukos och neurohormonella faktorer på insulin- och glukagonsekretionen, samt hur förändrad cAMP-signalering bidrar till sekretionsstörningarna vid typ 2-diabetes.

Studierna kommer att leda till en ökad förståelse av insulin- och glukagonfrisättningens molekylära mekanismer, vilket skapar förutsättningar för att klarlägga orsakerna till typ 2-diabetes och för att utveckla nya och förbättrade behandlingar som korrigerar sekretionen av både insulin och glukagon.